Byns historia

Landskapet smälter fram under inlandsisen Omkring år 6960 f Kr stod inlandsisens kant vid området för Lungsjön, Lungsjön var vid denna tid uppdämd till en issjö med en längd av 22 km mellan Västvattnet och Hällåsen. Även Hocksjöns dalsänka har varit en issjö som har tappats mot NV-änden av nuvarande Lungsjön. Den forna deltabildningen efter denna smältvattenälv utnyttjas idag som grustag.
Lungsjö-issjö tappades av i etapper, först mot söder och därefter mot norr. Omedelbart väster om Vikebodarna går en mycket tydlig vall av strandsediment i nord-sydlig riktning som markerar Lungsjö-issjös nivå efter den första tappningen. Del mest förbryllande spåret efter den gamla issjön är kanske »Vikestenen« vid vägen mellan Vikebodarna och Lungsjön.

De första spåren av människor

Två stenåldersboplatser vid Lungsjöns östra strand utgör de första spåren av människor i detta område. Ansamlingar av skärviga stenar som har hört samman med matlagning vittnar om detta. Boplatser av denna typ i dessa områden av Sverige har daterats till 3000 —1000 f Kr. Fångstgroparna norr om Vikebodarna kan ha samband med dessa stenålders­boplatser. De kan också härröra från finnkolonisationen i området under slutet av 1500-talet och 1600-talet.

Finnkolonisationen — de första Lungsjöborna

»Finnarna rodde (röjde) rågsvedja och tröskade rågen på bIåisen på Lungsjön«, berättar traditionen. Enligt domböckerna var finnarna Zakarias Larsson och Per Månsson de första som köpte mark vid »Lyng- eller Lungsjön«. Aret var 1642. Dessa marker torde ha legat vid norra delen av Lung­sjön. Kanske hörde »Kroktägsnäset« (Kron-) till de första markerna som bröts. Okända var de finnar som tidigare uppehöll sig i dessa trakter och endast levde på jakt, något som inte sågs med blida ögon från allmogehåll; ». . . the bruche många Elge stuffuer (stuva, med syfte på fångstgrop?) och annor giller i skogen.« lUr skrivelser med klagomål till kammarraden ar 1601.

Jordbruket förr

Foder till kreaturen togs förr från sIåtterängar och starrmyrar. Myrarna betraktades vid den tiden ha ett högre värde än den skogbeväxta marken. I lådor och »starrlass« ute på myrarna förvarades fodret till vintern. Under sommarhalvåret drog man ut till »boern« pa skogen. »Mulbetet« var fritt på byns skog oberoende av vem som var ägare till marken. Den minskade tillgången på billig arbetskraft och allt större krav på en rationell drift av jordbruken medförde att fäbodverksamheten så småningom upphörde.

Skogen och flottningsepoken

Den expanderande skogsnäringen under senare hälften av 1800-talet krävde mycket arbetskraft och folk flyttade då till de norrländska skogarna for att få arbete. För att forsla timret ned till kusten och sågverken byggdes flottleder. Många vattendrag, speciellt de mindre, krävde ofta omfattande byggnadsarbeten i form av upprensning, anläggning av rännor och dammar for att fungera. Dammarna vid Lill-Lugnan och Håsjöns utlopp samt de valbyggda »styrkistorna« i Håsjöån och Stor-Lugnan är några av de minnesmärken som står kvar efter denna epok.

Snida, väva och fläta

Sedan generationer har man i dessa trakter varit skickliga hemslöjdare. Råmaterialet hämtades från skogen och ängen för att under årets mörka och kalla tid bearbetas till ändamålsenliga bruksföremål eller sköna ting som gavs bort till sin själs älskade. En del saker tillverkades också för att säljas på marknader. Mycket av denna fina slöjdtradition har förts vidare till våra dagar och det finns både vävnader, rot- och näverslöjd att köpa i Lungsjön och närliggande byar samt vid marknader som arrangeras under året.

Sägner och verklighet

Västvattentjuven

»En stor kraftig karl med fina kläder, stormhatt och guldkedja«. Så löd signalementet på »Västvattentjuven« som var känd Iångt utanfor socknens gränser för sina vilda tjuvbravader. Enligt en sägen sköts »Västvattentjuven (en valborgs-mässoafton omkring 1816 vid Gammbotjärn norr om Västvattnet. Tjugo år efter tjuvens död fann en »getarflicka« ett kranium av en människa vid tjärnen. Enligt uppgift hade kraniet också ett kulhål. Skallen förvarades i Borgvattnets kyrka ända fram till omkring 1935.

Trollklippen

Anna-Kajsa Andersson tjänade piga hos Nils Olsson i Lungsjön och vallade »småfäe« vid Trollklippen. Anna-Kajsa hade blivit blöt om fötterna och svor till då hon skulle dra av sig strumporna. Två mystiska karlar uppenbarade sig plötsligt och straffade henne med att blr fast i Trollklippen under två solvarv. Ett skallgångsmanskap fann igen henne stirrande sittande på en sten med ett »rotben« hårt tryckt mot bröstet. Anna-Kajsa fick förlösas från trolldomen genom böner. Detta utspelades i slutet av 1800-talet.